Att känna hopp och ha tillit mitt i denna pandemi och i allt som känns svårt, i en påtvingad ensamhet, kanske isolering, att våga tro på att ljuset finns när vi hela tiden verkar matas med mörker … ”I den nuvarande situationen, måste vi tänka på/avstå från …”. En tillvaro fylld av mörka siffror kring en smittsam sjukdom som orsakar inte endast död utan ibland även, som det verkar, långvariga skador …
Hur mår vi efter att under så lång tid dagligen ha matats med negativ information och mer eller mindre stränga förmaningar?
Rätt många verkar inte ta pandemin på riktigt allvar. Skälen kan vara flera: Det drabbar inte mig, massmedia överdriver, det finns en dold agenda bakom allt det här, viruset är inte värre än en vanlig influensa eller rentav att pandemin är påhittad, den finns inte … Och vad gäller dödstalen: De allra flesta var gamla och skulle ändå snart dö, coviden blev helt enkelt dödsstöten, siffrorna är dessutom felaktiga, det har inte dött flera i covid än i en vanlig influensa… Och så vidare.
Jag tänker inte föra fram åsikter om dessa saker. Visst är det naturligt att man försöker hitta förklaringar, det som händer nu är naturligtvis inte normalt, för det handlar inte bara om antal sjuka och döda, utan också om människor som förlorar sina inkomster, ja sina livsverk och det som gjorde livet värt att leva.
Detta är den scen jag i stora penseldrag ser nyårsafton 2020.
2020 …. två stycken tvåor, dubbla dualiteter. Två plus två är fyra, och fyran står i vissa esoteriska traditioner för harmoni. Men harmoni uppstår sällan, kanske aldrig, av sig självt, utan genom strider och konflikter, och dessa måste vi människor lösa själva.
Det gäller att hitta rätt i försöken att ge svar på alla frågor. Några anser sig ha funnit de rätta förklaringarna på i stort sett allt och känner en trygghet i detta. Problemet är bara att svaren ofta är så olika. En ”rörelse” som återigen fått starkt fotfäste är konspirationsteorierna som gärna utser syndabockar eller grupper med hemliga agendor till all ondskas upphov. Uttryck som den ”nya världsordningen” (New World Order) används utan urskillning för en hemlig världsregering som håller på att ta över världen och som manipulerar mänskligheten till att underkasta sig deras onda gärningar. Viruset vi nu upplever är, på ett eller annat sätt, enligt många av dessa ”profeter” en frukt av sådana konspirationer.
Det är inte meningen att här skriva mer om dessa saker, jag arbetar sedan länge på en annan text om konspirationsteorier som, kanske förvånande för de flesta, har sin början i Mozart som fritänkare i upplysningens anda. Här vill jag bara säga, att vi bör vara försiktiga med sådana här tankar eftersom den här sortens konspirationsteorier har ett mörkt förflutet, då de ingick i de ideologier en man vid namn Adolf Hitler omhuldade. Och att de i sig bär en mycket djup antisemitism. Vi bör också vara medvetna om att sådana här teorier ligger bakom mycket av det som de framväxande högerextrema regimerna i Ryssland, Polen och Ungern omfattar, för att ta några exempel. Så när dagens konspirationsteoretiker ropar ”vakna!” (Wake up!) är det lika mycket de själva som bör vakna upp. Världen är varken svart eller vit, den har i sig alla schatteringar.
För oss i västvärlden kom pandemin med skräck och förvirring och vi har ofta fastnat i diskussioner kring detta att hålla avstånd, tvätta händer, isolera sig, men också i åsikter för och emot munskydd och pandemins farlighet. Många har mycket bestämda åsikter och detta gäller både s.k. experter och oss andra. Men hur kan vi vara så säkra på att ha rätt i allt när inte ens experterna kommer överens?
En verklig expert borde inse sin begränsning och lyssna mer på och lära av sina motståndare och nog är det väl det som är att vara ödmjuk. I stället för att säga mot varandra borde de sätta sig ner och samtala, tänka efter, och slutligen acceptera att vi inte kan förstå precis allt. Så skulle det idealiska samhället kunna se ut. Samtidigt borde alla, även vi som inte är ”experter”, inse vårt gemensamma ansvar. Hur många av oss gör det? Kanske är vi ännu inte mogna för ett sådant förhållningssätt.
Vad vill jag egentligen komma fram till, är det att kritisera och ytterligare spä på hopplösheten och rädslan? Nej, tvärtom, jag försöker få oss alla, även mig själv, att se saker ur lite vidare perspektiv.
Jag vet en del om det där med att vara ”expert”, för jag anses själv vara expert inom vissa områden, även sådana där det råder osäkerhet och till exempel där åsikterna under ca tvåhundra år har kastats fram och tillbaka som irriterade pingpongbollar. Detta har framförallt gällt de många tvister om hur man egentligen sjöng den gregorianska sången på den tiden det begav sig, vilken tid man nu avser med det … Mitt uppdrag var, här i Sverige, att föra fram nya tänkesätt utifrån nyare forskning. Problemet var bara att den nyare forskningen inte kunde förklara allt och därför låter de många rekonstruktionsförsöken ofta väldigt olika.
Nu handlade detta om något som låg över tusen år tillbaka i tiden, men symptomen är desamma, liksom oenigheten. Ilskan, självsäkerheten, oförmågan att lyssna och tänka i nya banor … samt att inse och erkänna att ingen av oss har fullständigt facit. Och att vi därför är många som behöver ”vakna upp” för ett tänkande som sträcker sig bortom detaljer till ett vidare perspektiv.
I detta större perspektiv finns hoppet, ett hopp bortom alla försök att reducera pandemin till dystra siffror och skrämselpropaganda. Detta hopp finns i det ljus som vi alla bär inom oss, väl ibland inbäddat i ett mörkt moln av misströstan. Men ljuset finns där och ”mörkret har ingen makt över det” (Johannesprologen). Ju fler ljus vi tänder desto mer ser vi. Våra ögon öppnas och så kan ljusen i våra själar lysa i vår omgivning.
Just nu, när jag skriver detta, ser jag genom fönstret hur fullmånen tittar fram ur molnskyarna på himlen, detta efter en mest mulen och regnig dag. Och nu, nu lyser månen plötsligt med en oväntad intensitet. Det är solen som lyser upp månen, som i sin tur lyser upp den mörka himlen. Det är mycket vackert – och nästan bländande. För mig inger det hopp, det hopp jag skrev om i början.
Jag har ingen kristallkula, men om jag hade en skulle jag kanske i den läsa hopp, ljus och gemensamt ansvar, samt medkänsla och inte minst kärlek, både i det lilla och det stora, en kärlek som också visar sig i förståelse och inte minst god vilja.
Månen lyser och de moln som finns kvar har nu format sig som om den fått vingar och en gloria över sig. Eller är den månne överskuggad av en hoppets ängel?
Till er alla som läser detta önskar jag ett livgivande och Gott Nytt År – 2021!
(När jag nu avslutar min reflektion försvinner månen nästan helt bakom ett svart moln, men så tittar den fram igen, som om den ville säga att den lyser även bakom molnen – alltmedan de ljusare molnstrimmorna i nya figurer dansar ständigt nya danser i kosmos …)
Detta inlägg är publicerat i Okategoriserade. Bokmärk permalänk. Stängt för kommentarer och trackbacks.
Spridda tankar i nyårskvällen 2020
Att känna hopp och ha tillit mitt i denna pandemi och i allt som känns svårt, i en påtvingad ensamhet, kanske isolering, att våga tro på att ljuset finns när vi hela tiden verkar matas med mörker … ”I den nuvarande situationen, måste vi tänka på/avstå från …”. En tillvaro fylld av mörka siffror kring en smittsam sjukdom som orsakar inte endast död utan ibland även, som det verkar, långvariga skador …
Hur mår vi efter att under så lång tid dagligen ha matats med negativ information och mer eller mindre stränga förmaningar?
Rätt många verkar inte ta pandemin på riktigt allvar. Skälen kan vara flera: Det drabbar inte mig, massmedia överdriver, det finns en dold agenda bakom allt det här, viruset är inte värre än en vanlig influensa eller rentav att pandemin är påhittad, den finns inte … Och vad gäller dödstalen: De allra flesta var gamla och skulle ändå snart dö, coviden blev helt enkelt dödsstöten, siffrorna är dessutom felaktiga, det har inte dött flera i covid än i en vanlig influensa… Och så vidare.
Jag tänker inte föra fram åsikter om dessa saker. Visst är det naturligt att man försöker hitta förklaringar, det som händer nu är naturligtvis inte normalt, för det handlar inte bara om antal sjuka och döda, utan också om människor som förlorar sina inkomster, ja sina livsverk och det som gjorde livet värt att leva.
Detta är den scen jag i stora penseldrag ser nyårsafton 2020.
2020 …. två stycken tvåor, dubbla dualiteter. Två plus två är fyra, och fyran står i vissa esoteriska traditioner för harmoni. Men harmoni uppstår sällan, kanske aldrig, av sig självt, utan genom strider och konflikter, och dessa måste vi människor lösa själva.
Det gäller att hitta rätt i försöken att ge svar på alla frågor. Några anser sig ha funnit de rätta förklaringarna på i stort sett allt och känner en trygghet i detta. Problemet är bara att svaren ofta är så olika. En ”rörelse” som återigen fått starkt fotfäste är konspirationsteorierna som gärna utser syndabockar eller grupper med hemliga agendor till all ondskas upphov. Uttryck som den ”nya världsordningen” (New World Order) används utan urskillning för en hemlig världsregering som håller på att ta över världen och som manipulerar mänskligheten till att underkasta sig deras onda gärningar. Viruset vi nu upplever är, på ett eller annat sätt, enligt många av dessa ”profeter” en frukt av sådana konspirationer.
Det är inte meningen att här skriva mer om dessa saker, jag arbetar sedan länge på en annan text om konspirationsteorier som, kanske förvånande för de flesta, har sin början i Mozart som fritänkare i upplysningens anda. Här vill jag bara säga, att vi bör vara försiktiga med sådana här tankar eftersom den här sortens konspirationsteorier har ett mörkt förflutet, då de ingick i de ideologier en man vid namn Adolf Hitler omhuldade. Och att de i sig bär en mycket djup antisemitism. Vi bör också vara medvetna om att sådana här teorier ligger bakom mycket av det som de framväxande högerextrema regimerna i Ryssland, Polen och Ungern omfattar, för att ta några exempel. Så när dagens konspirationsteoretiker ropar ”vakna!” (Wake up!) är det lika mycket de själva som bör vakna upp. Världen är varken svart eller vit, den har i sig alla schatteringar.
För oss i västvärlden kom pandemin med skräck och förvirring och vi har ofta fastnat i diskussioner kring detta att hålla avstånd, tvätta händer, isolera sig, men också i åsikter för och emot munskydd och pandemins farlighet. Många har mycket bestämda åsikter och detta gäller både s.k. experter och oss andra. Men hur kan vi vara så säkra på att ha rätt i allt när inte ens experterna kommer överens?
En verklig expert borde inse sin begränsning och lyssna mer på och lära av sina motståndare och nog är det väl det som är att vara ödmjuk. I stället för att säga mot varandra borde de sätta sig ner och samtala, tänka efter, och slutligen acceptera att vi inte kan förstå precis allt. Så skulle det idealiska samhället kunna se ut. Samtidigt borde alla, även vi som inte är ”experter”, inse vårt gemensamma ansvar. Hur många av oss gör det? Kanske är vi ännu inte mogna för ett sådant förhållningssätt.
Vad vill jag egentligen komma fram till, är det att kritisera och ytterligare spä på hopplösheten och rädslan? Nej, tvärtom, jag försöker få oss alla, även mig själv, att se saker ur lite vidare perspektiv.
Jag vet en del om det där med att vara ”expert”, för jag anses själv vara expert inom vissa områden, även sådana där det råder osäkerhet och till exempel där åsikterna under ca tvåhundra år har kastats fram och tillbaka som irriterade pingpongbollar. Detta har framförallt gällt de många tvister om hur man egentligen sjöng den gregorianska sången på den tiden det begav sig, vilken tid man nu avser med det … Mitt uppdrag var, här i Sverige, att föra fram nya tänkesätt utifrån nyare forskning. Problemet var bara att den nyare forskningen inte kunde förklara allt och därför låter de många rekonstruktionsförsöken ofta väldigt olika.
Nu handlade detta om något som låg över tusen år tillbaka i tiden, men symptomen är desamma, liksom oenigheten. Ilskan, självsäkerheten, oförmågan att lyssna och tänka i nya banor … samt att inse och erkänna att ingen av oss har fullständigt facit. Och att vi därför är många som behöver ”vakna upp” för ett tänkande som sträcker sig bortom detaljer till ett vidare perspektiv.
I detta större perspektiv finns hoppet, ett hopp bortom alla försök att reducera pandemin till dystra siffror och skrämselpropaganda. Detta hopp finns i det ljus som vi alla bär inom oss, väl ibland inbäddat i ett mörkt moln av misströstan. Men ljuset finns där och ”mörkret har ingen makt över det” (Johannesprologen). Ju fler ljus vi tänder desto mer ser vi. Våra ögon öppnas och så kan ljusen i våra själar lysa i vår omgivning.
Just nu, när jag skriver detta, ser jag genom fönstret hur fullmånen tittar fram ur molnskyarna på himlen, detta efter en mest mulen och regnig dag. Och nu, nu lyser månen plötsligt med en oväntad intensitet. Det är solen som lyser upp månen, som i sin tur lyser upp den mörka himlen. Det är mycket vackert – och nästan bländande. För mig inger det hopp, det hopp jag skrev om i början.
Jag har ingen kristallkula, men om jag hade en skulle jag kanske i den läsa hopp, ljus och gemensamt ansvar, samt medkänsla och inte minst kärlek, både i det lilla och det stora, en kärlek som också visar sig i förståelse och inte minst god vilja.
Månen lyser och de moln som finns kvar har nu format sig som om den fått vingar och en gloria över sig. Eller är den månne överskuggad av en hoppets ängel?
Till er alla som läser detta önskar jag ett livgivande och Gott Nytt År – 2021!
(När jag nu avslutar min reflektion försvinner månen nästan helt bakom ett svart moln, men så tittar den fram igen, som om den ville säga att den lyser även bakom molnen – alltmedan de ljusare molnstrimmorna i nya figurer dansar ständigt nya danser i kosmos …)