Denna harmoni kan uttryckas på många sätt och ur den medvetenheten kan den längtan efter att sprida ljus i världen som många människor bär på, väckas upp på nytt. Det finns många vägar dit. En del går genom konstnärliga uttryck, såsom musik och dans, men även t.ex. bildkonst och poesi. Så innebar det grekiska ordet MUSIKE i gamla tider inte bara sång och spel, utan även dans liksom drama.

Man brukar säga att musikens kraft är stor. Att det är så har man alltid vetat om och det bekräftas numera även i vetenskapliga undersökningar.

Musik är rörelse och består av frekvenser, ett slags tonernas dans i etern. Därför är det naturligt att röra sig till musik. Även själva rörelsen är i sig musik – pröva att dansa i tystnad samtidigt som du lyssnar! Lyssna både till de ljud som rörelserna för med sig men också till den inre musiken, ett slags “tystnadens sång” som dansen ibland kan väcka upp. Detta är också en form av meditation.

Det är mycket detta som VoxArmonia handlar om – en ljudets och rörelsens väg i sökandet efter balans och harmoni.

Det andra pandemiåret har rusat iväg och nu står vi inför ännu en jul i restriktionernas tecken. Både här hemma och ute i världen har smittan med alla dess följder lett till att motsättningarna mellan människor och grupper ökat lavinartat. Rädslan, ofta gränsande till panik, tycks hålla många i ett järngrepp. Mitt i denna turbulens kommer julen med sitt stillsamma budskap om ljus och frid genom en Fridsfurstes födelse i Betlehem för tvåtusen år sedan.

Ingen verklig frid – eller fred – kan skapas utan god vilja, medmänsklighet och kärlek till nästan. Abbedissan Hildegard av Bingen skrev på 1100-talet en sång om den barmhärtiga kärleken, den som på latin heter caritas:

”Kärleken flödar över i allt, från de största djupen till högt ovan stjärnorna
och är den högsta kärleken i allt,
ty den gav den allomfattande Konungen en fridskyss.”
(Caritas abundat)

Hildegard ser kärleken som en särskild kraft genom vilken Gudomen omfamnar hela sin skapelse. Det handlar inte om sentimental kärlek, utan om kärleken som en sammanhållande kraft i universum, i vilken allt utgör en enhet.

Till kärlekens väsen hör visdomen, den som uttrycks genom den gregorianska adventssången O Sapientia:

”O Vishet, du som har utgått ur den Högstes mun,
och når från ände till ände,
du som med kraft och mildhet styr allt,
kom, och lär oss klokhetens väg.”
(O Sapientia; övers. G. Iversen)

Kanske var det denna sång som inspirerade Hildegard till hennes mäktiga O virtus Sapientiae, där hon besjunger visdomen som den kraft som omsluter allting. I sin uppenbarelsebok Om Guds verk ser hon en gestalt som säger till henne:

”Jag är den högsta kraften, jag är den eld, som tänt gnistan av liv i allt som lever … Med mitt övre vingpar, min vishet som svävar över allting, sveper jag över cirkelns hela rund och omfattar allt.”

(Övers. G. Iversen)

Kraften och Visdomen … Begreppen flyter samman och med dem Kärleken i sina cirklande rörelser. Cirkeln – eller hjulet – är en urgammal symbol för fullkomlighet och harmoni. Men denna harmoni kan inte uppnås utan henne som föder Konungen, Guds Moder Maria. I en sekvens ställs hon vid sidan av sin son och beskrivs som en skimrande pärla, genom vilken ”Kristus, jordens liv och rättvisans sol” föddes. Hon är ”den himmelska dagens sol och den jordiska nattens måne” liksom den havets stjärna som leder oss. Det är samma Maria som vid sin död kröns till ”himmelens drottning” och sitter tillsammans med Konungen. Så blev balansen mellan manligt och kvinnligt återställd. Åtminstone i de himmelska sfärerna …

Vi kan säkert ge alla dessa ord och uttryck olika tolkningar. Själv tänker jag att de kan hjälpa oss att se bortom de motsättningar som drabbat vår värld, att släppa rädslorna och bjuda in både den ”högste Konungen” i skepnad av ett värnlöst barn och den högsta Drottningen, världsmodern. Vi kan låta oss omslutas av och dansa med i visdomens och kärlekens cirklar – tillsammans. Vi kan inkludera i stället för att utestänga …

”Och Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss …”. (Joh. 1:14)

Oavsett vad vi tror på – som kristna, judar, muslimer, buddhister, esoteriker, agnostiker eller med någon annan tro eller livsfilosofi – så önskar jag var och en som läser detta

En God Jul och Ett Gott Nytt År 2022!

Natten den 5 december 1791, knappt en timme efter midnatt, dog Wolfgang Amadé Mozart i Wien, omgiven av sin hustru Constanze och hennes syster Sophie Weber. Sophie slöt hans ögon medan Constanze, chockad och förtvivlad, sägs ha kastat sig i hans säng i hopp om att bli smittad av hans sjukdom och dö med honom. Många år senare skrev Sophie ner sina minnen från detta hans sista dygn i livet. Bland annat berättar hon att Constanze, innan han gick bort, bad henne att gå till en kyrka och hämta en präst, men ”jag hade stor möda att få ett sådant där andligt monster till detta”, skrev hon. Orsaken till motståndet var helt säkert Mozarts fritänkeri och att han som frimurare ansågs vara en ”dålig katolik”.

Hela dagen som följde efter hans död samlades folk utanför huset för att visa sitt deltagande. En av Mozarts elever kom upp och visades in i rummet där han låg i sin kista, ”iklädd en svart klädnad som med en kapuschong svepte in det blonda huvudet ända ner i pannan och med händerna i kors över bröstet”.

Någon gång under dagen tog en av familjens vänner hand om den utmattade Constanze och förde bort henne och de två barnen från lägenheten. ”Hon som under flera dagar hållit sig uppe med vilja och mediciner blev nu sängliggande”, skrev Sophie. Därför kunde hon inte närvara vid jordfästningen dagen efter. Mozarts kista sägs ha förts till S:t Marx kyrkogård och lagts i en grav med fyra andra döda. Allt enligt den tidens märkliga begravningsbestämmelser. Det bör dock påpekas att det inte var en massgrav, inte heller någon fattigbegravning.

Det sista Mozart komponerade på sitt sjukläger var Requiemmässan. Dessvärre blev den ofullbordad. Enligt originalmanuskriptet tycks han ha slutat i Lacrymosa–satsen, ”Denna dag är full av tårar …”, där stannar i alla fall hans penna upp. Annars är hans sista fullbordade verk frimurarkantaten Laut verkünde unsre Freude, ”Må vi högt förkunna vår glädje” (KV 623). Den skrevs till invigningen av ett nytt frimurartempel, ”en plats för visdom och dygd” som det står i texten. Det står även att i detta tempel ska ”hat, avund och förtal” vara bannlyst. I stället skulle där råda ”endräkt”. Framförandet ägde rum den 17 november. Få dagar därefter insjuknade Mozart. Några månader tidigare hade han tonsatt en annan text, inspirerad av upplysningstidens syn på alla religioners gemensamma urkälla och lika värde (skriven av frimuraren Franz-Heinrich Ziegenhagen). Texten är allmängiltig än idag, dessutom fylld av skönhet. Den säger också mycket om de ideal Mozart omhuldade, både som frimurare och människa:

Ni som ärar det omätbara världsalltets själ hör! …

Alla ni, vare sig ni kallar honom Jehova eller Gud, Fu eller Brahma, hör!

Hör Allhärskarens ord strömma ur basunen!

Starkt ljuder genom jordar, månar och solar dess eviga klang.

Hör även ni, o människor, hör!

Älska mig i mina verk! Älska ordning, harmoni och samklang! …

Smycka er i kraft och skönhet, låt förståndets klarhet förädla er

och räck varandra den eviga vänskapens händer…

Den här kantaten skrevs samtidigt som Mozart arbetade på sin stora opera Trollflöjten, hans förmodligen mest missförstådda verk (som jag f.ö. skriver om på annat håll). Samtidigt som han låg för döden framfördes den om kvällarna ute på teatern i Wieden, då en förstad till Wien. Constanzes äldsta syster Josepha Hofer gestaltade Nattens drottning och Mozart brukade hålla ordning på tiderna för de olika scenerna, inte minst när hon sjöng den stora arian Der Hölle Rache (”Helvetets hämnd kokar i mitt hjärta”), också det enligt Sophies minnen.

Mozart lämnade inte denna värld bortglömd, han var redan då en av sin tids ”kändisar”. När han dog hade han visserligen rejäla skulder, men samtidigt höll vinden på att vända för honom. Hade han fått leva hade han kunnat se fram emot en ljusnande framtid. I alla fall musikaliskt och ekonomiskt. Kanske inte ideologiskt, för det här var en tid när alla hemliga sällskap levde farligt, inte minst frimurarna. Konservativa krafter motarbetade dem alltmer ihärdigt, inte minst katolska kyrkan, som kände sig hotad av frimurarnas idéer som utgick från upplysningstidens tankar om alla människors lika värde och rätt att tänka fritt. Här finner man intressant nog också grunden till de moderna konspirationsteorier om bl.a. frimurarna som grasserat sedan dess och ända in i vår tid. Om detta finns en del skrivet på annat håll. Själv väver jag in dessa fakta i annat jag för närvarande arbetar på. Kanske återkommer jag med mer så småningom.

Hur var det då med Mozart grav? På hans tid grävde man i Wien upp gravarna var tionde år och så slängdes benen bort. Därför finns hans inget av honom bevarat och den skalle man länge trodde var hans anses idag ha varit någon annans. Kanske begravdes Mozart inte alls på S:t Marx? I min biografi över Constanze Mozart skriver jag:

”… Kanske visste [Constanze] att hans kropp förts till en okänd plats, eftersom det fanns de som fruktade att han inte hade dött en naturlig död? Kanske hade Georg Bernard Shaw rätt nar han skrev att ’ingen vet var han begravdes eller om han begravdes överhuvudtaget’ och tillade: ’Min enda tro är att han inte blev begravd’.” Kanske kommer vi aldrig att få veta – eller?

Viktigast är ändå att hans lever vidare och att hans musik fortsätter att spelas. Och det gör den, för den framförs så ofta över hela världen att tonerna aldrig hinner tystna utan ligger kvar som ett klangmoln runt jorden. Det tycks alltid någonstans finnas någon som spelar eller sjunger Mozart, på allt från ostämda pianon till stradivariusvioliner, i kyffen och i stora konsertsalar och operahus. Eller så ljuder den från skivspelare, datorer och mobiltelefoner …

Det finns mycket att säga om Mozarts musik, bl.a. att den inte alls är så lätt och enkel som många idag tror. Hans samtida tyckte tvärtom ofta att den var svår. ”För många noter”, som kejsar Joseph II sade till Mozart efter premiären på sångspelet Enleveringen ur Seraljen 1782. I verkligheten innehåller Mozarts musik många lager. Den leder också vidare mot framtiden. Så inspirerade han inte minst dem som kom efter honom: Beethoven, Liszt, Chopin och många många andra. Här handlar det inte om vem av dem som är bäst eller vad var och en av oss föredrar, utan om något helt annat. Mozarts musik utgjorde en viktig del i en ständigt pågående musikalisk skapandeprocess.

Musikens makt är stor och påverkar alla, även omedvetet. Den lägger sig som en aura kring varje plats där den spelas och när den tystnat fortsätter den att ljuda, fast ohörbart för våra öron. Är detta en del av den s.k. Mozarteffekten (även med annan musik än Mozarts)? Oavsett vad så kommer vi aldrig förbi Mozart, hans musik fyller än idag en funktion – samtidigt som tonkonsten rent allmänt fortsätter att söka efter nya vägar och uttryckssätt. Hade Mozart själv kommit ner på jorden i vår tid hade han inte komponerat musik som ”lät” som Mozart, utan något helt annat.

Har allt det här om Mozart och om musik i allmänhet någon betydelse i dessa svåra tider, fyllt av förvirring och växande motsättningar mellan människor och grupper? Som jag ser det är svaret ja. Musikens makt är stor och att toner på olika sätt påverkar vet man sedan gammalt, även att hela kosmos ljuder ljuder och att dessa för våra öron ohörbara toner påverkar oss.

Som världen ser just nu nu tror jag musiken är nödvändig och då framförallt sådan musik som löser upp, läker och enar. I Mozarts Trollflöjten uttrycks det vackert med översteprästen Sarastros ord i arian In diesen heil’gen Hallen:

I dessa helga salar man ej känner av någon hämnd.

Och om en människa fallit, för kärleken henne åter …

—————————————————————-

Litteratur: Viveca Servatius, Constance Mozart – en biografi. Themis förlag 2012.

Citera gärna, men uppge alltid källan!

© Viveca Servatius

Att känna hopp och ha tillit mitt i denna pandemi och i allt som känns svårt, i en påtvingad ensamhet, kanske isolering, att våga tro på att ljuset finns när vi hela tiden verkar matas med mörker … ”I den nuvarande situationen, måste vi tänka på/avstå från …”. En tillvaro fylld av mörka siffror kring en smittsam sjukdom som orsakar inte endast död utan ibland även, som det verkar, långvariga skador …

Hur mår vi efter att under så lång tid dagligen ha matats med negativ information och mer eller mindre stränga förmaningar?

Rätt många verkar inte ta pandemin på riktigt allvar. Skälen kan vara flera: Det drabbar inte mig, massmedia överdriver, det finns en dold agenda bakom allt det här, viruset är inte värre än en vanlig influensa eller rentav att pandemin är påhittad, den finns inte … Och vad gäller dödstalen: De allra flesta var gamla och skulle ändå snart dö, coviden blev helt enkelt dödsstöten, siffrorna är dessutom felaktiga, det har inte dött flera i covid än i en vanlig influensa… Och så vidare.

Jag tänker inte föra fram åsikter om dessa saker. Visst är det naturligt att man försöker hitta förklaringar, det som händer nu är naturligtvis inte normalt, för det handlar inte bara om antal sjuka och döda, utan också om människor som förlorar sina inkomster, ja sina livsverk och det som gjorde livet värt att leva.

Detta är den scen jag i stora penseldrag ser nyårsafton 2020.

2020 …. två stycken tvåor, dubbla dualiteter. Två plus två är fyra, och fyran står i vissa esoteriska traditioner för harmoni. Men harmoni uppstår sällan, kanske aldrig, av sig självt, utan genom strider och konflikter, och dessa måste vi människor lösa själva.

Det gäller att hitta rätt i försöken att ge svar på alla frågor. Några anser sig ha funnit de rätta förklaringarna på i stort sett allt och känner en trygghet i detta. Problemet är bara att svaren ofta är så olika. En ”rörelse” som återigen fått starkt fotfäste är konspirationsteorierna som gärna utser syndabockar eller grupper med hemliga agendor till all ondskas upphov. Uttryck som den ”nya världsordningen” (New World Order) används utan urskillning för en hemlig världsregering som håller på att ta över världen och som manipulerar mänskligheten till att underkasta sig deras onda gärningar. Viruset vi nu upplever är, på ett eller annat sätt, enligt många av dessa ”profeter” en frukt av sådana konspirationer.

Det är inte meningen att här skriva mer om dessa saker, jag arbetar sedan länge på en annan text om konspirationsteorier som, kanske förvånande för de flesta, har sin början i Mozart som fritänkare i upplysningens anda. Här vill jag bara säga, att vi bör vara försiktiga med sådana här tankar eftersom den här sortens konspirationsteorier har ett mörkt förflutet, då de ingick i de ideologier en man vid namn Adolf Hitler omhuldade. Och att de i sig bär en mycket djup antisemitism. Vi bör också vara medvetna om att sådana här teorier ligger bakom mycket av det som de framväxande högerextrema regimerna i Ryssland, Polen och Ungern omfattar, för att ta några exempel. Så när dagens konspirationsteoretiker ropar ”vakna!” (Wake up!) är det lika mycket de själva som bör vakna upp. Världen är varken svart eller vit, den har i sig alla schatteringar.

För oss i västvärlden kom pandemin med skräck och förvirring och vi har ofta fastnat i diskussioner kring detta att hålla avstånd, tvätta händer, isolera sig, men också i åsikter för och emot munskydd och pandemins farlighet. Många har mycket bestämda åsikter och detta gäller både s.k. experter och oss andra. Men hur kan vi vara så säkra på att ha rätt i allt när inte ens experterna kommer överens?

En verklig expert borde inse sin begränsning och lyssna mer på och lära av sina motståndare och nog är det väl det som är att vara ödmjuk. I stället för att säga mot varandra borde de sätta sig ner och samtala, tänka efter, och slutligen acceptera att vi inte kan förstå precis allt. Så skulle det idealiska samhället kunna se ut. Samtidigt borde alla, även vi som inte är ”experter”, inse vårt gemensamma ansvar. Hur många av oss gör det? Kanske är vi ännu inte mogna för ett sådant förhållningssätt.

Vad vill jag egentligen komma fram till, är det att kritisera och ytterligare spä på hopplösheten och rädslan? Nej, tvärtom, jag försöker få oss alla, även mig själv, att se saker ur lite vidare perspektiv.

Jag vet en del om det där med att vara ”expert”, för jag anses själv vara expert inom vissa områden, även sådana där det råder osäkerhet och till exempel där åsikterna under ca tvåhundra år har kastats fram och tillbaka som irriterade pingpongbollar. Detta har framförallt gällt de många tvister om hur man egentligen sjöng den gregorianska sången på den tiden det begav sig, vilken tid man nu avser med det … Mitt uppdrag var, här i Sverige, att föra fram nya tänkesätt utifrån nyare forskning. Problemet var bara att den nyare forskningen inte kunde förklara allt och därför låter de många rekonstruktionsförsöken ofta väldigt olika.

Nu handlade detta om något som låg över tusen år tillbaka i tiden, men symptomen är desamma, liksom oenigheten. Ilskan, självsäkerheten, oförmågan att lyssna och tänka i nya banor … samt att inse och erkänna att ingen av oss har fullständigt facit. Och att vi därför är många som behöver ”vakna upp” för ett tänkande som sträcker sig bortom detaljer till ett vidare perspektiv.

I detta större perspektiv finns hoppet, ett hopp bortom alla försök att reducera pandemin till dystra siffror och skrämselpropaganda. Detta hopp finns i det ljus som vi alla bär inom oss, väl ibland inbäddat i ett mörkt moln av misströstan. Men ljuset finns där och ”mörkret har ingen makt över det” (Johannesprologen). Ju fler ljus vi tänder desto mer ser vi. Våra ögon öppnas och så kan ljusen i våra själar lysa i vår omgivning.

Just nu, när jag skriver detta, ser jag genom fönstret hur fullmånen tittar fram ur molnskyarna på himlen, detta efter en mest mulen och regnig dag. Och nu, nu lyser månen plötsligt med en oväntad intensitet. Det är solen som lyser upp månen, som i sin tur lyser upp den mörka himlen. Det är mycket vackert – och nästan bländande. För mig inger det hopp, det hopp jag skrev om i början.

Jag har ingen kristallkula, men om jag hade en skulle jag kanske i den läsa hopp, ljus och gemensamt ansvar, samt medkänsla och inte minst kärlek, både i det lilla och det stora, en kärlek som också visar sig i förståelse och inte minst god vilja.

Månen lyser och de moln som finns kvar har nu format sig som om den fått vingar och en gloria över sig. Eller är den månne överskuggad av en hoppets ängel?

Till er alla som läser detta önskar jag ett livgivande och Gott Nytt År – 2021!

(När jag nu avslutar min reflektion försvinner månen nästan helt bakom ett svart moln, men så tittar den fram igen, som om den ville säga att den lyser även bakom molnen – alltmedan de ljusare molnstrimmorna i nya figurer dansar ständigt nya danser i kosmos …)

Den pandemi som pågår är på sitt sätt djupt tragisk. Vi behöver inte räkna upp alla orsaker, men den påverkar de flesta av oss på olika sätt, oavsett vi blir smittade eller inte. Det handlar inte enbart om själva viruset, för det är också en rädslans pandemi, där vår tro på något högre, på det goda eller vad vi väljer att kalla det, ja hela vår existens, sätts på prov. Det är inte helt lätt att ha tro och tillit när någon man älskar kämpar för livet och kanske dör, eller när ens livsverk går i kras, eller när man inte vet hur man ska betala hyran nästa månad …

Samtidigt stämmer situationen till djup eftertanke, för det som sker har i grunden sin orsak i att vi alltför länge har levt över planeten Jordens tillgångar. Vår vackra Moder Jord har ställt sig till vårt förfogande och vi har grovt utnyttjat hennes generositet! Inte konstigt att hon så ofta reagerar med förödande vindar, vågor, jordskrev m.m. Planetens rop på hjälp … För den pandemi som härjar hänger starkt samman med miljön.

Smittan kommer så småningom att klinga av, men jag har svårt att tro att allt kan bli ”som vanligt” igen. Inte bara på grund av de många mänskliga, ekonomiska och samhälleliga problem den orsakar, utan därför att den visar att mänskligheten måste tänka i helt nya banor för att Jorden ska kunna överleva. Den livsstil vi utvecklat håller helt enkelt inte längre.

Vi behöver söka efter den i universum inneboende harmonin, den balans som vi människor har stört genom en ohållbar livsstil och ett uttjänt tänkande. Jorden är en levande organism som reagerar genom att bli sjuk, precis som vi människor blir sjuka när vi inte sköter oss. Hon är vår boning som när oss från vaggan till graven och därför är vi alla delaktiga i hennes välmående. Det finns många ledare i världen som inte klarar av sin uppgift, som inte inser allvaret och därför inte tar ansvar. Men vi andra har också ett ansvar för vårt jordiska hem, för planeten och Moder Jord.

Låt oss ta detta ansvar och visa varandra och de styrande vad som är viktigt och göra vad vi kan för att återskapa den harmoni som enligt urgammal tro finns nedlagd i kosmos. Vi kan göra det genom vårt sätt att leva och genom att engagera oss inom många olika områden. Behovet är enormt. Det kommer att ta tid och kräva uthållighet, för det handlar om en långvarig process, men endast så kan harmonin återställas och genljuda kosmos med en allt större och vackrare samklang.

Låt mig avsluta med några ord ur en uppenbarelse av Hildegard av Bingen, där Skaparen själv talar till henne:

Jag, den högsta och brinnande kraften, har tänt gnistorna i allt levande.

Med mina högre vingar svävar jag kring jordens krets och med Vishet har jag ordnat allt.

Jag, den gudomliga substansens brinnande liv som strålar över markernas skönhet,

lyser upp vattendragen och brinner i solen, månen och stjärnorna.

Såsom en dold glödande kraft vilar jag i allting som är till.

Jag är också den tanke, som i sig bär en fläkt av det ljudande Ordet,

genom vilket hela Skapelsen blivit till.

Så är tanken den rot ur vilket det tonande Ordet växer fram likt en blomma.

(Ur Liber divinorum operum II, 1,2)

I begynnelsen var … Ordet

I begynnelsen var … Ljudet — Tonen

I begynnelsen var …

Rörelsen … Allt är rörelse. Frekvenser, svängningar … svänger fram och tillbaka. Låter… Ger ljud … På ohörbara frekvenser ljus, färger …

Rörelsen — ljudet — färgen … en helhet och en återspegling av universums vita lysande ljudande rörelser. Allt kommer ur rörelsen: den gudomliga dansen … universums svävande cirklar av sjungande och dansande änglaväsen … Det är den extatiska sången och den virvlande dansen som cirklar sig fram genom planetsfärerna tillsammans med änglarnas körer.

Ordet kör heter på latin chorus som kommer från grekiskans choros och står för sång förbunden med dans. I de klassiska grekiska dramerna både sjöng och dansade choros. I den västerländska medeltidens kyrkor var chorus platsen där de heliga ceremonierna ägde rum i samklang med heliga texter och melodier. Chorus blev ett med sig självt, platsen och kören. På svenska kom vi att skilja mellan kor för platsen och kör för dem som sjöng. Dansen som dans var inte längre självklar eller ens urskiljbar. Som så mycket annat kom kyrkans regelverk att göra dansandet osynligt. Dans förekom sporadiskt, men ordet chorus hade ändå förlorat sin ursprungliga mening av både sjungande och dansande kör.

Under kristendomens allra äldsta tid, den tid då kyrkan fortfarande var öppen för det gudomliga såsom det uttrycktes i Sophia, Visheten, vid den tid Gudomen manifesterade sig genom en andlig mångfald, då kunde man i kristna gemenskaper ännu både sjunga och dansa de heliga riterna.

Sången bar genom seklerna upp det heliga Ordet. Idag börjar det återigen alltmer uttryckas i både sång och dans. I rörelser  bortom trosgränserna, ja, t.o.m. bortom religionerna, i cirkelrörelser som svävar runt hela jorden … Universell dans … En vision på väg att förverkligas?

”Sången gör hårda hjärtan mjuka”, skrev Hildegard av Bingen på 1100-talet, och man kan tillfoga att dansen befriar spända kroppar. I sång och dans återfinner vi våra själar och vår gudomlighet … och låter oss genomströmmas av ande och livskraft. ”Den helige Ande sjunger i dig, du dansar med änglarnas kör”, för att återigen citera Hildegard.

Helig dans … helande dans … sakral dans … sakral … sakramental … dansen som sakrament … sakrament … helig handling, genom vilken Gud meddelar sig med oss … ett heligt mysterium genom vilket vi förvandlas, omvandlas, och blir gudomliggjorda.

Tonen och rörelsen befriar och renar: ”Beströ mig, Herre, med isop så att jag blir ren”. Helar … ”läker såren och rör vid allting” (Hildegard i sången Spiritus sanctus). Anden sjunger och dansar i mig … befriar … En befriande, en frigörande dans. Den rör vid mig, berör mig, helar mig och får mig att lyssna efter tystnadens röst. Den är koncentration i inlärandet av steg och gester, meditation när jag följer rörelseflödet tillsammans med andra, en meditation som i benådade stunder övergår i ren komtemplation då allt, kropp och själ, bara är. Allt blir ett, en enhet bortom alla ord och fraser.

Rörelsen formar sig till dans, organiserad av rytmen och pulsen, ackompanjerad av sången och instrumenten. Musik som rörelse … Dans som musik … Jag kan även dansa i tystnaden, till den tysta musiken. Känna rytmen och rörelsen i min varelse, låta rörelserna och stegen utgöra musiken. Lyssna … Jag kan sjunga utan att dansa — låta sången vara min dans, låta tonerna från min röst sväva genom kroppen i total stillhet. Jag kan sjunga och dansa med steg och toner som redan är förutbestämda eller som skapas fritt i stunden. Jag kan dansa ensam … i gemenskap … Ensam, men ändå inte ensam … för om jag vill finns alltid änglarna där — eller en osynlig gemenskap med många, ett uppgående i ett vi, en enhet där jaget försvinner och allt är ett. Där ”jag är det och det är jag”.

Det är en nåd och en stor glädje att genom livets erfarenheter fångas av musiken i samklang med rörelsen. Att ha fått glädjas åt rytmikens takteringar och fria improvisationer. Att stifta bekantskap med vetenskapliga hårklyverier om sångens övertoner. Att bli invigd i den esoteriska kunskap som finns förborgad i den gregorianska sångens mystik. Att befästa recitationen i den kyrkliga gemenskapens och avskildhetens urgamla traditioner. Att få sprida dessa ljudande rörelser utåt, att dansa fram toner ur händernas gestik och fötternas puls.

Rörelse — dans. Dansarens fria och fasta former. Tempeldansernas sammansmältning av sinne och hjärta och fysisk manifestation. De fria improvisationernas änglakörer, de sorgsna rörelsernas väg genom kroppen till stadig lätthet. Cirklande, heliga danser. Cirkeln som omsluter allt till en enda kosmisk dans i stillhet och hänryckning. Andens dans … befriande … helig … helande …

Det finns en enda ton i universum. Gudomens egen ton. Den är alla toners ton som omsluter och genomsyrar allting, en oändlig klangmatta utan början och slut. Den är alla toner i en av en skönhet som står över vår jordiska fattningsförmåga. Den är sfärernas musik och änglakörernas sånger, ett ljudande kosmos som mystikerna har försökt beskriva genom tiderna.

Ur denna allomfattande ton har musiken skapats. Det kan illusteras av 1100-talsnunnan Hildegard av Bingens vision av den niofaldiga änglakören. Här är den tomma mittpunkten vit, en färg som genomsyrar och i en oändlig rörelse sträcker sig bortom de nio cirklarna, ut i evigheten. Denna vision uttrycker Hildegard i enastående sånger som besjunger skapelsens under och den gudomliga kraften.

Man kan föreställa sig Gudomens stora ton som urton till alla toner som existerar överhuvudtaget. Denna urton kan jämföras med färgerna som springer ur det rena vita ljuset. Är urtonen då en vit ton? Eller finns det en annan term? Den hela tonen, den rena tonen, tystnadens ton – samklangens ton. Det är inte utan anledning som Hildegard av Bingen kallade sina sånger för En harmonisk samklang av himmelska uppenbarelser.

Denna ljudande symfoni är till sitt innersta väsen total stillhet. Den är på en och samma gång allt och ingenting. En tyst ton – den vita mittpunkten i änglahierarkins cirklar. Men – den dag vi förmår urskilja ett litet fragment av den i vårt inre – med våra inre öron – omvandlas tomheten till ljudande fullhet, till helhet och enhet.

Vi jordevarelser kan inte uppfatta Gudomens rena ton i dess fullhet, utan endast fragmentariskt. Hildegards svävande sångsymfonier eller Johann Sebastian Bachs storslagna orgeltoccator är enastående sätt att göra oändlighetens röst hörbar för mänskligheten.

Var och en av oss bär inom sig ett fragment av den himmelska harmonin. Det är själens ton, som är en liten del av ett ackord, som i sin tur är en del av ett större ackord. Allt eftersom vi finner dessa inre toner och låter dem sjunga i samklang med andra blir vi delaktiga i arbetet för fred och enhet här på jorden. Vi uttrycker det var och en på sitt sätt, med eller utan hörbar musik, men tonen finns alltid där.

Guds Ton

Finns i allt som ljuder

Och i tystnaden

Denna ton sjunger i vinden

Blåser i havets trumpeter

Spelar orgel i stadsbruset

Dånar i symfonins pukor

Den är den stilla tonen

I varje människas inre tempel

Sjunger i våra hjärtan

Guds ton –

Vill bli hörd

Av oss

Och sjungas

Här på jorden