Den pandemi som pågår är på sitt sätt djupt tragisk. Vi behöver inte räkna upp alla orsaker, men den påverkar de flesta av oss på olika sätt, oavsett vi blir smittade eller inte. Det handlar inte enbart om själva viruset, för det är också en rädslans pandemi, där vår tro på något högre, på det goda eller vad vi väljer att kalla det, ja hela vår existens, sätts på prov. Det är inte helt lätt att ha tro och tillit när någon man älskar kämpar för livet och kanske dör, eller när ens livsverk går i kras, eller när man inte vet hur man ska betala hyran nästa månad …
Samtidigt stämmer situationen till djup eftertanke, för det som sker har i grunden sin orsak i att vi alltför länge har levt över planeten Jordens tillgångar. Vår vackra Moder Jord har ställt sig till vårt förfogande och vi har grovt utnyttjat hennes generositet! Inte konstigt att hon så ofta reagerar med förödande vindar, vågor, jordskrev m.m. Planetens rop på hjälp … För den pandemi som härjar hänger starkt samman med miljön.
Smittan kommer så småningom att klinga av, men jag har svårt att tro att allt kan bli ”som vanligt” igen. Inte bara på grund av de många mänskliga, ekonomiska och samhälleliga problem den orsakar, utan därför att den visar att mänskligheten måste tänka i helt nya banor för att Jorden ska kunna överleva. Den livsstil vi utvecklat håller helt enkelt inte längre.
Vi behöver söka efter den i universum inneboende harmonin, den balans som vi människor har stört genom en ohållbar livsstil och ett uttjänt tänkande. Jorden är en levande organism som reagerar genom att bli sjuk, precis som vi människor blir sjuka när vi inte sköter oss. Hon är vår boning som när oss från vaggan till graven och därför är vi alla delaktiga i hennes välmående. Det finns många ledare i världen som inte klarar av sin uppgift, som inte inser allvaret och därför inte tar ansvar. Men vi andra har också ett ansvar för vårt jordiska hem, för planeten och Moder Jord.
Låt oss ta detta ansvar och visa varandra och de styrande vad som är viktigt och göra vad vi kan för att återskapa den harmoni som enligt urgammal tro finns nedlagd i kosmos. Vi kan göra det genom vårt sätt att leva och genom att engagera oss inom många olika områden. Behovet är enormt. Det kommer att ta tid och kräva uthållighet, för det handlar om en långvarig process, men endast så kan harmonin återställas och genljuda kosmos med en allt större och vackrare samklang.
Låt mig avsluta med några ord ur en uppenbarelse av Hildegard av Bingen, där Skaparen själv talar till henne:
Jag, den högsta och brinnande kraften, har tänt gnistorna i allt levande.
Med mina högre vingar svävar jag kring jordens krets och med Vishet har jag ordnat allt.
Jag, den gudomliga substansens brinnande liv som strålar över markernas skönhet,
lyser upp vattendragen och brinner i solen, månen och stjärnorna.
Såsom en dold glödande kraft vilar jag i allting som är till.
Jag är också den tanke, som i sig bär en fläkt av det ljudande Ordet,
genom vilket hela Skapelsen blivit till.
Så är tanken den rot ur vilket det tonande Ordet växer fram likt en blomma.
(Ur Liber divinorum operum II, 1,2)
Detta inlägg är publicerat i Okategoriserade. Bokmärk permalänk. Stängt för kommentarer och trackbacks.
Att återställa den kosmiska harmonin
Den pandemi som pågår är på sitt sätt djupt tragisk. Vi behöver inte räkna upp alla orsaker, men den påverkar de flesta av oss på olika sätt, oavsett vi blir smittade eller inte. Det handlar inte enbart om själva viruset, för det är också en rädslans pandemi, där vår tro på något högre, på det goda eller vad vi väljer att kalla det, ja hela vår existens, sätts på prov. Det är inte helt lätt att ha tro och tillit när någon man älskar kämpar för livet och kanske dör, eller när ens livsverk går i kras, eller när man inte vet hur man ska betala hyran nästa månad …
Samtidigt stämmer situationen till djup eftertanke, för det som sker har i grunden sin orsak i att vi alltför länge har levt över planeten Jordens tillgångar. Vår vackra Moder Jord har ställt sig till vårt förfogande och vi har grovt utnyttjat hennes generositet! Inte konstigt att hon så ofta reagerar med förödande vindar, vågor, jordskrev m.m. Planetens rop på hjälp … För den pandemi som härjar hänger starkt samman med miljön.
Smittan kommer så småningom att klinga av, men jag har svårt att tro att allt kan bli ”som vanligt” igen. Inte bara på grund av de många mänskliga, ekonomiska och samhälleliga problem den orsakar, utan därför att den visar att mänskligheten måste tänka i helt nya banor för att Jorden ska kunna överleva. Den livsstil vi utvecklat håller helt enkelt inte längre.
Vi behöver söka efter den i universum inneboende harmonin, den balans som vi människor har stört genom en ohållbar livsstil och ett uttjänt tänkande. Jorden är en levande organism som reagerar genom att bli sjuk, precis som vi människor blir sjuka när vi inte sköter oss. Hon är vår boning som när oss från vaggan till graven och därför är vi alla delaktiga i hennes välmående. Det finns många ledare i världen som inte klarar av sin uppgift, som inte inser allvaret och därför inte tar ansvar. Men vi andra har också ett ansvar för vårt jordiska hem, för planeten och Moder Jord.
Låt oss ta detta ansvar och visa varandra och de styrande vad som är viktigt och göra vad vi kan för att återskapa den harmoni som enligt urgammal tro finns nedlagd i kosmos. Vi kan göra det genom vårt sätt att leva och genom att engagera oss inom många olika områden. Behovet är enormt. Det kommer att ta tid och kräva uthållighet, för det handlar om en långvarig process, men endast så kan harmonin återställas och genljuda kosmos med en allt större och vackrare samklang.
Låt mig avsluta med några ord ur en uppenbarelse av Hildegard av Bingen, där Skaparen själv talar till henne:
Jag, den högsta och brinnande kraften, har tänt gnistorna i allt levande.
Med mina högre vingar svävar jag kring jordens krets och med Vishet har jag ordnat allt.
Jag, den gudomliga substansens brinnande liv som strålar över markernas skönhet,
lyser upp vattendragen och brinner i solen, månen och stjärnorna.
Såsom en dold glödande kraft vilar jag i allting som är till.
Jag är också den tanke, som i sig bär en fläkt av det ljudande Ordet,
genom vilket hela Skapelsen blivit till.
Så är tanken den rot ur vilket det tonande Ordet växer fram likt en blomma.
(Ur Liber divinorum operum II, 1,2)