Gregoriansk sång

Trinum 2 209x300 Gregoriansk sång

Den första sidan i birgittinska Cantus sororum, d.v.s. Systrarnas sång, i en handskrift från 1400-talet (Stockholm, Kungl. Biblioteket, A 84)

Gregoriansk sång är inte endast kyrkans äldsta sång och västerlandets äldsta musik nedtecknad i notskrift. Den är också den musik som ligger till grund för hela den västerländska musikens utveckling fram till våra dagar. Detta betyder att utan gregoriansk sång hade vi inte haft Bach, Mozart, Wagner, Stravinski eller ens Bob Dylan. Även om  jazz, blues och olika slags populärmusik till stor del har influerats av andra kulturers musik, är de också delar av de harmoniska förlopp som utvecklats i Europa under flera hundra år. Det är sällan vi är medvetna om detta hisnande historiska perspektiv!

Alla kulturer har haft sin speciella rituella musik, så även den västerländska romersk-katolska kyrkan. Det vi kallar gregoriansk sång växte fram under flera århundaden och spreds med den tidiga missionen till olika platser i Europa och utvecklade där sina egna traditioner. Namnet gregoriansk kommer sig av en tradition som menade att det var påven Gregorius den store († 604) som själv skapat sångerna. Detta är nu bara en from legend, för i verkligheten utvecklades melodierna successivt genom den muntliga traditionen. För någon notskrift fanns ännu inte, den började utvecklas på allvar under 900-talet med vad som brukar kallas neumer. Det handlar om sirliga små tecken som med streck, bågar och punkter skrevs ovanför sångtexterna och som endast angav melodins riktning. Notlinjer fanns ännu inte och först på 1000-talet uppfanns grunden till vårt nuvarande notlinjesystem. Neumerna började skrivas på linjer och blev allt grövre, och den vanligaste notskriftstypen blev vad som brukar kallas kvadratnotskrift och som används än idag i moderna sångböcker med gregoriansk sång.

Terribilis1 Gregoriansk sång

Introitus Terribilis est för kyrkvigningsfesten: “Detta måste vara en helig plats; här bor förvisso Gud, och här är himmelens port.” Fragment ur ett graduale från 1300– eller 1400-talet (Riksarkivet).

Den gregorianska sången har genomgått många omvandlingar, även tider av dekadens och återuppbyggnad. Därför har sångerna låtit olika vid olika tider och på olika platser. En gång i tiden stod de de gamla orientaliska kristna riternas sångtraditioner nära, vilket också betydde att de rytmiserades på ett annorlunda sätt än till exempel under 1900-talet. Många av oss har vant oss vid en sång där alla toner är ungefär lika långa, ett sångsätt som växte fram under perioder då gregoriansk sång alltmer kommit i skuggan av den flerstämmiga musiken. Sedan 1800-talet har man varit intensivt sysselsatt med att försöka hitta tillbaka till sångens mer ursprungliga rötter. Samtidigt växte olika rytmiska tolkningsmodeller fram, av vilka den franska Solesmes-metoden med dess mjuka, men utslätade rytm blev dominerande. idag anser man inom forskningen att den gregorianska sångens rytm för ungefär tusen år sedan var mycket mer differentierad och utsmyckad än man tidigare kunnat föreställa sig. Detta har lett till att många idag sjunger på ett helt annat sätt än vi hittills har varit vana vid.

Numera har den gregorianska sången konkurrens av andra musikformer i kyrkan, men när den väl framförs, sjungs den inte bara i katolska kyrkan, utan också i lutherska kyrkor. Svenska kyrkan har sedan länge sin egen tradition med sin gregorianik på svenska. Sedan 1980-talet har gregoriansk sång på latin upplevt en renässans också i Sverige, inte bara som gudstjänstmusik utan också på kyrkokonserter. Här var under 1980-talet Schola gregoriana Holmiae banbrytande med sitt speciella ”ornamentala” sångsätt, baserat på den senaste forskningen.

Gregoriansk sång är en ännu levande sång. Den länkar samman forntid och nutid och leder vidare in i framtiden.