Hildegard av Bingen

hildegard 180x300 Hildegard av BingenUnder de senaste femtio-sextio åren har en i det närmaste bortglömd nunna från 1100-talet blivit till språkrör för en andlighet som många moderna människor idag tagit till sig. Hennes visioner har ett på en gång poetiskt och radikalt språk som blickar ändå in i vår tid och de bilder som ackompanjerar hennes uppenbarelser får oss ibland att tänka på buddhistiska mandalas. Hennes läkekonst har fått stort genomslag och inte minst hennes märkliga sånger har spelats in av otaliga sångare och ensembler och framförs regelbundet i stora delar av världen.

Hennes namn var Hildegard och hon brukar kallas för Hildegard av Bingen, eller från Bingen, efter det kloster hon grundade på berget Rupertsberg vid staden Bingen. På tyska kallas hon förstås Hildegard von Bingen. Det handlar inte om ett efternamn, för på medeltiden utgick man från förnamnet.

Hildegards skrifter är naturligtvis uttryck för medeltida tänkande, men samtidigt talar mycket till vår tids människor. Det märkliga med Hildegard är att hon talar lika starkt till traditionellt kristna som till människor inom t.ex. newage och andra grupper. Utmärkande är en kosmologi, där solen, månen och stjärnorna, de fyra elementen och inte minst naturen utgör en helhet. Allt liv har sina rötter i Gud. Kosmos är också ett ljudande kosmos. I dess mitt står människan, som har ansvar både för sig själv och för naturen. Viktiga begrepp för Hildegard är vishet (Sapientia), samklang (symphonia), harmoni (harmonia) och växtkraft (viriditas).

Hildegard av Bingen föddes 1098 som tionde barnet i en tysk adelsfamilj. Redan som ett mycket litet barn hade hon syner. När hon var åtta år lämnades hon i den unga Jutta av Sponheims vård. 11012 lät Jutta, Hildegard och ännu en ung flicka sig stängas in i en klosterliknande gemenskap intill ett munkkloster på Disibodenberg i närheten av floden Nahe. Klostret hade börjat byggas bara några år tidigare och systrarna hade antagligen ett hus utanför klostermuren, helt avskilt från munkarna. Kommuniteten utvecklades så småningom till ett riktigt nunnekloster, där Hildegard efter Juttas död blev ledare, magistra. Samtidig stod systrarna juridiskt och ekonomiskt under munkarnas ledning.

Hildegard hade sedan sin tidiga barndom uppenbarelser. Vid 42 års ålder fick hon i en stor vision en uppmaning att skriva ner allt hon såg och hörde. I motsats andra medeltida visionärer, till exempel heliga Birgitta, fick hon dessa visioner i vaket tillstånd, alltså inte i någon form av trans eller extas, utan i full medvetenhet. Hon samlade sina uppenbarelser i boken Scivias, Känn vägarna, som godkändes av påven Eugenius III. Så började hennes berömmelse.

Efter en tid bestämde Hildegard sig för att lämna Disibodenberg för att grunda ett eget och självständigt benediktinkloster. Hon hade i en syn sett Ruperts berg vid Bingen, vackert beläget vid Rhen. Efter stort motstånd från munkklostret lämnade hon slutligen Disibodenberg omkring år 1150 och flyttade till platsen, där den helige Rupert vistats på 600-talet. Här lät hon bygga ett nytt kloster. Som abbedissa i sitt eget kloster kunde hon nu förverkliga sin vision att i låta klostret vara en återspegling av det himmelska Jerusalem och de heliga jungfrumartyrerna. Därför lät hon sina nunnor på festdagar stå i koret med utslaget hår övertäckt av långa tunna vita sidenslöjor och gyllene kransar på huvudena.

Hildegard var vid den här tiden en berömdhet, en profetissa teutonica, “sibyllan från Rhen”, som hon kallades, och klostret fick många besökare som ville ta del av hennes läkekonst och hennes klokhet, men också hennes förmåga att genom bl.a. handpåläggelse bota både fysiskt och psykiskt sjuka.

Det fanns plats för 50 nunnor på Rupertsberg. Med tiden blev klostret för litet och hon grundade därför ett andra kloster ovanför Rüdesheim på andra sidan floden Rhen.

På Rupertsberg skrev hon två stora uppenbarelseböcker, den ena Liber vitae meritorum, Boken om livets förtjänster, den andra De operatione Dei, Om Guds verk. Hennes starka intresse för naturen och för läkekonst resulterade i verken Physica och Causae et Curae.

Två av Hildegards uppenbarelseböcker Scivias och De operatione Dei innehåller vackra och märkliga bilder, s.k. illuminationer, bevarade i tre handskrifter, troligen tillkomna efter hennes död och skrivna och målade av olika händer. Om Hildegard själv målade eller tecknade är okänt.

Det finns 77 sånger bevarade. Hildegard kallade dem Symphonia armonie celestium revelationum, vilket kan översättas med En harmonisk samklang av himmelska uppenbarelser. Därtill komponerade hon ett sångspel, Ordo virtutum, på svenska Dygdernas orden, som beskriver hur Själen genom att frestas av djävulen vänder sig bort från det goda, men som likt den förlorade sonen slutligen återvänder till och upptas i Dygdernas gemenskap. Det är ett djupt symboliskt spel om kampen mellan ont och gott, där varje dygd representerar olika goda egenskaper, t.ex. Ödmjukhet, Tro, Hopp, Seger, Tålamod och Gudomlig kärlek.

Hildegards melodier både liknar och skiljer sig från den gregorianska sång hon och hennes systrar dagligen sjöng i klosterkyrkan i mässa och tidegärd. Man kan säga att hon genom speciella melodiska vändningar ofta överskred sin tids gränser och skapade något på många sätt unikt. Texterna var inte rimmade, utan prosatexter, vilket gör att de ofta känns moderna.

O igne1 Hildegard av Bingen

Hildegard av Bingen, O ignee spiritus: “O ande av eld, var lovad, du som verkar genom pukor och cittror.” (Handskrift 1100-talet)

Trots att Hildegard hela livet led av svag hälsa och smärtor hann hon uträtta förvånansvärt mycket. Utöver sina böcker skrev hon t.ex. mindre skrifter, men bedrev också en omfattande brevväxling som till stor del finns bevarad. Till sin hjälp hade hon  under många år en munk från Disibodenberg som hette Volmar, som hjälpte henne med såväl nedtecknandet som förbättrandet av hennes latin. Han följde också med till Rupertsberg, där han verkade som präst för systrarna. Under senare år gav Hildegard sig ut på s.k. predikoresor och fick då möjlighet att predika för både klosterfolk och vanliga människor i olika tyska städer, t.ex. Köln och Bamberg.

Hildegard av Bingen dog den 17 september 1179.

1632, under trettioåriga kriget, jämnades klostret på Rupertsberg med marken av svenska soldater och endast delar av källarregionerna finns bevarade. Av det senare klostret Hildegard grundade i Eibingen ovanför Rüdesheim finns däremot klosterkyrkan och en del av klostret kvar, men fungerar numera som församlingskyrka. Här finns också Hildegards reliker i ett gyllene skrin. Uppe bland vinodlingarna ovanför Eibingen ligger sedan förra sekelskiftet ett nytt benediktinkloster, Abtei St. Hildegard, där systrarna på olika sätt verkar för att föra Hildegards verk vidare.

Hildegard blev helgonförklarad först år 2012. Samma år utnämndes hon som den fjärde kvinnan till kyrkolärare, doctor ecclesiæ.

Det finns en stor mängd inspelningar av Hildegards sånger. Några av dem finns med på ensemblen Symphonias  CD “Salve Regina” under ledning av Viveca Servatius.